Hur kan det komma sig att en sång kan låta och fånga oss så olika beroende på var i livet man befinner sig?
Jag minns blockflöjtsgruppen i skolan. Jag var tio år gammal och vi skulle lära oss en låt till skolavslutningen. Jag övade intensivt, blåste tills fingrarna stelnade, men jag fick inte till det. Det var som om melodin vägrade att samarbeta med mig. I efterhand förstår jag att det var motivationen som brast – ingen lyckades förklara varför den här sången var värd att kunna. Eller värdet av att spela blockflöjt överhuvudtaget, för den delen. Detta var bara en läxa bland många andra.
Något år senare, då flöjten egentligen var lagd på hyllan, hörde jag samma melodi i ett annat sammanhang. Plötsligt var det inte en läxa längre, det var musik. Jag hittade fram flöjten, började blåsa, och för första gången flöt melodin ut helt utan motstånd. Den hade behövt vila.
Detsamma upprepades när jag spelade valthorn i den kommunala musikskolan. En låt som vägrade att fastna ledde till att jag till slut slutade spela. Det är märkligt hur en "tråkig" låt kan bli en mental mur som blockerar hela glädjen med instrumentet.
Men så händer det något med tiden. Åren går.
Många år senare skulle jag spela ukulele och sjunga på en julfest. Jag minns inte detaljerna, men den här sången kom med på repertoaren och uppskattades av både mig och publiken. Det var som om sången fick nytt liv där och då. Inspirerad av detta valde jag, kort därefter, att introducera låten för coverbandet jag spelade i – och ska vi vara noggranna, var det jag som tog med den till bandet.
Från att ha varit dystra notblad för ett gäng finniga barn i ett brassband, exploderade den nu som en rocklåt med massor av energi. Sången hade inte förändrats – men det hade jag. Mitt perspektiv hade fått plats för mer liv, mer erfarenhet och en annan typ av glädje.
Jag upplevde detsamma med en sång av Evert Taube. Jag skulle framföra en av hans visor på ett arrangemang. Det var en sång jag aldrig hade hört, och när jag övade kändes den krystad och märklig. Jag framförde den, och tror det lät bra, men hos mig var det aldrig äkta. Sedan dess har jag spelat och framfört den flera gånger, och liksom fått den under huden. Idag är det en av mina absoluta favoritvisor av Taube.
Vad säger detta oss om lärande? När jag undervisar ser jag ofta samma sak. Elever som kämpar med en låt utan att det "tänder". Ibland är vi så nära en "ukulele-frälsning", men vi saknar det sista klicket.
Vissa fall är svåra att glömma. Som till exempel två elever som gick på undervisning tillsammans. Jag kämpade med att få dem att behålla glöden – frågan är om den överhuvudtaget fanns där från början. Jag valde flera sånger som jag tänkte skulle passa dem, men ingenting verkade locka. Så, vid ett tillfälle, gick vi tillbaka till en av de allra första, lite halvtråkiga låtarna vi hade spelat. Men den här gången hände det något. Det var som om låten hade mognat i det tysta. Plötsligt spelade och sjöng vi så taket nästan lyfte i kursrummet. Eleverna var euforiska efteråt.
Kanske är det så att vissa sånger kräver att vi väntar på dem. Att de behöver vara lite tråkiga ett tag, så att vi kan upptäcka skönheten i dem senare.
Mitt råd är detta: Spela en halvtråkig sång idag. Ge inte upp den. Låt den bara vila i en vecka, en månad eller ett år. När du tar upp den igen är chansen stor att du inte bara möter en ny sång – du möter en ny version av dig själv.
