Under mina första ukuleleår, någon gång i början av 90-talet, var sopranukulelen den enda storleken jag kände till. Detta berodde dels på att jag var ung, att sopranen var den absolut vanligaste modellen, och att det inte fanns sociala medier eller internet på den tiden som det gör idag.
Jag minns faktiskt första gången jag fick spela på en konsertukulele. Det måste ha varit i början av 2000-talet, eller möjligen sent 90-tal. Det var en spännande upplevelse, för på något sätt ritades min ukulelekarta om fullständigt. (Jag tror förresten jag har den ukulelen liggande någonstans). Mötet med tenorukulelen minns jag inte som lika dramatiskt; kartan var liksom redan omritad.
Men barytonen är annorlunda. Även om jag har sålt och hanterat fler ukuleler än de flesta, var det inte förrän i början av 2020-talet som jag spelade på en baryton för första gången. Det säger kanske något om hur ovanlig den fortfarande är.
Det som skapar stor förvirring för många är att barytonen inte bara är större, den talar också ett annat språk med sin D-G-B-E-stämning. När vi sedan lägger till en Low D-sträng, går vi definitivt över tröskeln till gitarrens territorium. För denna stämning är identisk med de fyra första strängarna på en gitarr. Det är här utmaningen ligger: att behålla ukulelens lätta själ och rytmiska driv, trots att vi nu har djupet av en liten gitarr i knät.
Mötet med de första barytonerna gjorde mig förvirrad. De hade High D-strängar – alltså samma interna stämning som en vanlig ukulele. Jag antog att detta var det vanligaste, även om jag mest läste om Low D på nätet. Dessa ukuleler var dessutom ganska billiga, på gränsen till dåliga. Den första riktigt bra barytonen jag provade var en prototyp från min egen LOMA-serie. Den var inte så ljudstark, men halsen var något helt utöver det vanliga. Jag kunde spela med capo långt över sjunde bandet utan att intoneringen påverkades. Jag sålde den till en god vän.
Idag försöker jag bestämma mig för om jag föredrar Low eller High D.
Low D (och även Low G) kräver en annan typ av spelstil. En av ukulelens styrkor är den fjärde strängen och hur den används i öppna ackord. Med Low D blir denna styrka nästan en svaghet; det låter fort monotont med en lös fjärde sträng. Det krävs nya fingergrepp för att det inte ska låta som en "stumpad gitarr" – som om du spelar ett gitarrackord, men utelämnar bassträngen eller landar på fel baston.
Detta fenomen med "stumpad gitarr" finns inte, eller är åtminstone inte lika tydligt, i Low G-stämning. G-strängen är visserligen en låg sträng och tillför ett djup som tidigare inte fanns, men inte tillräckligt djupt för att den ska uppfattas som en bassträng.
Det jag har kommit fram till är att detta fenomen stör mig mindre ju mer välbyggd barytonen är. High D är mer förlåtande och snällare mot instrumentet, men en riktigt bra baryton med Low D kan sjunga på ett sätt som en billigare modell aldrig klarar.
Men barytonen bär på ytterligare en hemlighet. Den är den ultimata kameleonten. Sätter man en capo på femte bandet får man i praktiken en tenor (i C-stämning), och flyttar man capon upp till sjunde bandet har man en sopran med D-stämning. Man skulle kunna sträcka sig så långt som att säga att om man bara ska äga en enda ukulele, så är en välbyggd baryton faktiskt ett mycket bra val.
Vilken slutsats drar jag då av detta? Jo, att valet mellan Low och High D handlar om mer än bara strängar – det handlar om vem du vill vara som spelare. Vill du ha djupet och det nästan sakrala hos en Low D, måste du vara beredd på att öva upp en ny teknik. Vill du ha ukulelesjälvklarheten, väljer du High D. Själv fortsätter jag att växla mellan demoexemplaren i butiken, och inte minst mellan High och Low D. Varje gång jag byter och byter tillbaka, ritas kartan om en liten bit till.
Vilken väg väljer du?
